Begreppet ”skärmtid” borde kasseras
Krönika i Icakuriren 2018-06-26.
”Det här med ungarnas spelande och tiden framför datorn, det måste vi begränsa”. Känner du igen frasen? Jag får ofta frågan när jag är ute och föreläser från oroliga föräldrar: ”Ska jag begränsa tiden mitt barn sitter framför datorn?”
Varför det? Om det inte tar tid från skolan eller sömnen? Om de fortfarande är aktiva fysiskt? Frågan är om det inte är den klassiska alieneringen mellan föräldrar och barn, fast i en ny tappning. Det som du kanske själv upplevde när dina föräldrar inte förstod sig på det som intresserade dig? För handen på hjärtat, vet du vad dina barn egentligen gör framför skärmen? Och är du helt säker på att det är bara dåligt? Det kanske är precis tvärtom?
En studie från Statens medieråd från 2015 visade att det föräldrar och barn bråkar mest om hemma är tiden framför skärmen: ”Resultaten visar entydigt att tidsåtgång är en betydligt större konfliktkälla än medieinnehåll.” Alltså attär viktigare än vad.
Utifrån alla de studier av unga som jag genomfört genom åren förvånas jag över hur lite insikt föräldrar har då det kommer till vad barn faktiskt gör där framför skärmen. Inte många föräldrar jag träffat på har spenderat tid med sina barn och kanske provat på att spela de spel barnen spelar eller bara sitta med för att se och lära. Få föräldrar inser att tiden online kan handla om en mängd olika aktiviteter, att spela, läsa, göra läxor, socialisera med kompisar eller titta på film till exempel. Det är som att ”skärmtid” klumpas ihop till enaktivitet och därmed är något dåligt. Barn och unga gör det de alltid har gjort men nu sker många av dessa aktiviteter framför en skärm. Därför borde ordet ”skärmtid” ersättas av ordet tid.
Det är så lätt att vara rädd för det vi inte känner till och därmed försöka begränsa. Precis som 50-talets föräldrar förfärades över Elvis Presleys höftrörelser och hur det påverkade deras barn; allt under hans gitarr hamnade utanför bild. Det fanns många experter som minsann visste vad som skulle hända om Elvis höfter exponerades. Inte mycket av det hände.
Att begränsa är kanske den första naturliga åtgärden när man oroar sig för sitt barns beteenden – beteenden som man inte känner igen från sin egen barndom. Att istället ägna mer tid till att förstå och lära känna den värld barnen växer upp i skulle troligen minska rädslorna. Engagerade och närvarande föräldrar är nu, och har alltid varit, en av de viktigaste hörnstenarna för välmående barn. Även om den föräldern gillar Elvis.