Vintage som greenwashing

Blev intervjuad om trenden vintage av Anna Wahlgren till en artikeln i Icakuriren. Allt fler butiker startar sina egna vintagebutiker, vad handlar det om egentligen? Utdrag ur artikeln:

”Miljsmart – eller bara cyniskt? Handlar vintagebutikerna i själva verket om greenwashing, alltså ”grönmålning” eller ”gröntvättning”, det vill säga att något framställs som bättre för miljön än vad det egentligen är?

Både och, menar Katarina Graffman, doktor i kulturantropologi. Hon är expert på konsumtionskultur, och har bland annat skrivit boken ”Vi är vad vi köper”.

–Det finns förstås en positiv sida av det här, det är bra att företag tycker och agerar i hållbarhetsfrågor. Men på det stora hela är sådana här initiativ problematiska. Konsumenterna luras att tro att samhället har kommit längre i miljöfrågan och hållbarhetsarbetet än vad det har gjort. Det här är ju bara ytliga åtgärder, samhället behöver en mycket större omställning. Att sälja lite prylar second hand är bara att skrapa på ytan. Och om företagen lägger energi på ytliga åtgärder istället för att ta tag i grundproblemet så är vi illa ute.

I bästa fall bygger det här på naivitet, i värsta fall på cynism, menar Katarina Graffman.

–Att etablera en vintagesatsning är ju inte per definition något dåligt, jag vill inte trycka ner positiva satsningar. Men jag tycker att konsumenterna ska vara medvetna om att initiativen kan bygga på rent strategiskt tänkande: ”Nu måste vi göra något positivt för miljön som syns och som konsumenterna ser”. Vi ska också vara medvetna om att utmaningarna med klimatet kräver helt andra insatser än att handla vintage och det är ju ofta sådana insatser som konsumenterna inte ser eller upplever omedelbart.

Men en vintagebutik är väl bättre än ingenting?

–Eller också inte. Om en blygsam satsning på en vintagebutik får oss att tro att företaget gör något väldigt bra för miljön så blir ju resultatet faktiskt sämre för miljön. Då är det bättre att företaget inte gör något alls. Det här påminner om fenomenet filantropisk kolonialism. Att man utgår från sin egen verklighet och trycker på den på andra: ”Vi måste hjälpa människor ur fattigdom så att de kan börja konsumera precis som vi i västvärlden gör”.

Enligt Katarina Graffman finns det ännu en uppenbar risk med de enkla miljölösningarna: att företagen friköper sig från kritik.

–Om någon skulle ge sig på företagets hållbarhetsarbete kan de alltid hänvisa till sin lilla vintagebutik. Det är greenwashing – i sin renaste form. Men framöver kommer det att ställas hårdare krav på företagen. Den yngre generationen förväntar sig att företag arbetar med hållbarhet fullt ut, i alla led.

Inte heller välgörenhetsorganisationerna jublar åt företagens nya intresse för vintage. Organisationerna får in sämre grejer när givarna uteblir och istället vänder sig till affärerna. Det som tidigare har skänkts vill allt fler ha betalt för.

–Kanske borde man låta organisationer som Stadsmissionen sköta andrahandsmarknaden? Det är ett område som organisationerna behärskar, dessutom går pengarna till välgörande ändamål istället för tillbaka till företagen. Och så kan företagen koncentrera sig på det som verkligen gör skillnad för miljön – att se över sina framställningsprocesser till exempel, säger Katarina Graffman.