Unga och konfirmation

Igår pratade jag om konfirmation på radio P4 Gävleborg. Frågan var om kyrkan gör rätt som arrangerar aktiviteter som konserter, utlandsresor och andra upplevelsebaserade konfirmationsutbildningar. Under 2016 gjorde jag på uppdrag av Svenska Kyrkan en studie kring vad unga i åldern 13 – 14 år funderar på. Resultaten från min studie kvantifierades av Ungdomsbarometern. Studien finns publicerad här för den som är intresserad, den heter Vem kan jag lita på – Unga tankar 2016. Slutsatsen i min studie är att de som vill konfirmera sig idag vanligtvis förklarar varför de vill det för sina vänner som inte tänker konfirmera sig med att de vill ha presenter. Den anledningen accepteras av ”flocken”. Om man jämför med tidigare generationer där stora flertalet faktiskt konfirmerade sig behövde ingen förklara varför man ville konfirmera sig, det var bara något man gjorde. Idag handlar det om att i en tidig ålder behöva göra ett val av ett slag som kanske inte alltid är helt lätt i den här åldern, speciellt inte eftersom religion, kyrkan och troende för de allra flesta idag är något perifert i det vardagliga livet. De som vill konfirmera sig måste ge en anledning, att säga att ”jag tror på gud”, ”jag är förvirrad och vill veta mer” eller ”vad är meningen med livet” kan utsätta den som vill konfirmera sig för retfulla kommentarer, ifrågasättande och risken att bli töntförklarad. Just i den här åldern är flockbeteendet mycket starkt och få vill skilja sig från gruppens generella beteenden. Genom att säga att man är ute efter presenter, eller för den delen en resa eller lägerupplevelse, accepterar omgivningen beslutet utan att ställa följdfrågor. Visst finns det ungdomar som väljer att konfirmera sig just av den anledningen, presenter, MEN många har funderingar kring livet och vill konfirmera sig för att de tror och hoppas att lära sig något (förutom att ha kul tillsammans med kompisarna). Därför bör man tänka efter när man hör en ung person säga att han eller hon vill konfirmera sig på grund av presenterna; är det verkligen så eller är det bara något de säger?